foto sweden
mary ellen mark
Februaury 1982
Av Mikkel Aaland
Photo by Av Mikkel Aaland

Varför just Indien, frågar folk alltid, med tiggarna och fattigdomen? Svaret är att jag älskar Indien och folket på gatorna. De har sådan livskraft.

Kvinnan som berättar heter Mary Ellen Mark.

Hon sitter i en bekväm soffa hemma i sin lägenhet i New York. Hennes senaste bok, "Falkland Road", om prostituerade i Bombay, har just kommit ut och hon hade varit hemma från Indien i två veckor. Där hade hon fotograferat Moder Theresas missionsarbete i Calcutta.

- Jag antar att jag som kvinna intresserar mig för speciella kvinnoproblem, svarade hon när jag frågade varför hon valt att fotografera prostituerade. Den förra a boken jag gjorde, "Ward 81", handlade om kvinnor intagna på mentalsjukhus. Jag har varit intresserad av prostitution länge och jag har velat fotografera kvinnorna på Falkland Road ända sedan jag första gången var i den delen av Bombay för tio år sedan.

- Prostitutionen I Indien, fortsatte Mark med mjuk röst som blev intensiv då hon berättade om sitt arbete i Indien, valde jag eftersom narkotika inte är inblandad och det inte finns några hallickar. Det är svårt att nå människor som knarkar och utan hallickarna kunde jag närma mig kvinnorna direkt. Det är tråkigt att kvinnor måste prostituera sig men det existerar i hela världen. Det faktum att knark inte är motivet i Indien är ett stort plus för kulturen.

Gjorde hon ett uttalande om prostitution?

- Nej, nej ... vad jag försöker visa i min bok är att dessa kvinnor är mänskliga; de har livskraft, känslor och själ.

Det var 1978 som Mark, som verkar vara mer borta från New York än där, tog in på ett hotell i Bombay. Hon gjorde dagliga taxiresor till Falkland Road. Den var kantad av gamla trähus med burliknande första våningar och flickor överallt. De fanns på trappor bakom fönster, elvaåriga flickor och 65-åriga madamer.

I tolv veckor reste hon till och från Falkland Road. I början var det på uppdrag av tidningen Geo, men sedan för att samla material till boken. - Jag blev så engagerad i projektet att jag bestämde mig för att ge ut en bok.

Det finns en uppenbar intimitet mellan fotograf och objekt i hennes bilder som inte kan ha uppstått över en natt. Faktum är att under de första veckorna kastade de prostituerade skräp och vatten på henne och retade henne.

- I början trodde de jag var galen, minns hon, men sakta, sakta märkte de mitt intresse och att jag accepterade dem. Jag började få vänner. Antagligen förstod de också att jag var ensam, liksom de.

Boken om Ward 81 var i svartvitt som många andra av Marks reportage: IRA-revolutionärer på Irland, knarkberoende i England för Look och gravid ung flicka för the New York Times Sunday Magazine. Men i Bombay valde hon färg. Det var ett underligt val speciellt som det dåliga ljuset gjorde att hon tvingades använda påträngande elektronblixt.

- Jag använde färg eftersom färg är en så stor del av kvinnornas liv och svartvitt skulle överdriva den depressiva sidan.

Men tar inte färg fram det exotiska?

- Jag är inte så intresserad av det exotiska Indien. Det tog lång tid innan jag kunde säga saker om Indien som inte bara var exotiska, utan i stället berätta hemligheter om dess kultur, sådant som jag skulle vilja säga om min egen kultur. Ibland är färg i vägen - man tittar på färgen och inte på innehållet.

Mark fotograferade i svartvitt för Moder Theresa-projektet av motsatt anledning.

- Alla har en romantisk inställning till missionsarbete. Jag vill visa verkligheten och inte bara betona missionärernas styrka utan också styrkan hos dem som blir hjälpta.

 De flesta av Marks foton på Falkland Road togs med en liten reflexskärm och en Vivitar 283 elektronblixt. Några få togs med direktblixt. Vid en del tillfällen, som de i kaféet och i korridorerna, användes bara det naturliga ljuset. Hon hade Kodachrome 64 i sina Leica- och Nikon-kameror och använde 24 mm eller 35 mm objektiv. Ibland använde hon Polaroid, för att ha något att ge till kvinnorna.

Mary Ellen Mark växte upp i Philadelphia i typisk övre medelklassmiljö. Indien var en liten detalj att plugga in till geografilektionerna. Hon studerade konst vid University of Pennsylvania för att bli konstnär. Men när hon pluggade vid Annenberg College fick hon tag i en Leica för första gången.

- Jag älskade att fotografera från första ögonblicket, minns hon.

Året var 1964 och konstfotografering, som så många kvinnor skulle välja på 70-talet, var fortfarande nytt. På USA:s östkust var det fotojournalistik som gällde. Att få ta bilder för LIFE!

Om hon fick chansen att börja om, skulle tonvikten varit annorlunda?

- Nej, svarar hon. Jag skulle fortfarande ha valt fotojournalistik. Jag är mer intresserad av människor och kulturer.

Annenberg College har inte längre en sektion för fotojournalistik och Mark är den enda fotograf därifrån som riktigt lyckats.

Kanske mer ett bevis för hennes beslutsamhet än för skolans kvalitet.

Efter skolan fotograferade hon i Turkiet under ett år. Ett stipendium försörjde henne där.

- Det var en fantastisk upplevelse. Det var min första chans att bara gå ut och ha privilegiet att ta en hel mängd bilder.

Hon kom tillbaka med en imponerande samling bilder. Hon började sälja sina bilder till tidningar i New York. Där bosatte hon sig 1966 och snart kom uppdragen inrullande, från Look, sedan Life, Paris Match och till slut visade alla större tidningar hennes bilder. Hon blev provmedlem av Magnum och sedan, efter ett par år, fullvärdig medlem. Nu i juni bildade hon ett eget fotokooperativ med några andra fotografer.

Mary Ellen Mark har arbetat med egna projekt hela tiden sedan Ward 81 men också gjort mycket jobb för tidningar däremellan. Hon medger att det varit arbetsamt.

- Men, säger hon, jag är inte trött ännu, det finns en hel del till jag vill göra.

När hon har städat bort dammet från sin lägenhet ska hon använda tiden till att sortera bland de tusentals svartvita negativen från Moder Theresa-projektet. Hon ska skriva om sina erfarenheter av missionärerna och, förstås, ta på sig projekt från tidningar som betalar hennes räkningar.

- Har jag lyckats, frågar Mary Ellen. Jag kämpar fortfarande, jag kämpar som en galning! Man ska aldrig tro att man har lyckats. Då är man slut.

Mary Ellen Mark samarbetade med en författare när hon gjorde Ward 81. Men hon skrev texten till Falkland Road själv.

- Jag tycker att dokumentär fotografi och att skriva har likheter. Jag uttrycker erfarenheter och känslor. Boken är egentligen inte journalistisk utan mitt intryck av en del av livet.

Mary Ellen Mark har i många av sina projekt inspirerats av och varit hjälpt av att hon är kvinna, men ibland kunde det ha varit ett hinder, t ex på Irland eller i Turkiet. Har det varit svårt att arbeta ensam, som kvinna?

- Nej. Det är inte svårt att resa själv. Jag bryr mig inte alls om det. Jag har mitt egna knep efter alla dessa år. Jag klär mig i snickarbyxor och en T-shirt. De prostituerade brukade fråga mig varför jag klädde mig så illa! Men jag ville inte väcka mer uppmärksamhet än nödvändigt. Jag försöker vara så litet uppseendeväckande som möjligt och inte inbjuda till tråkigheter.

En fotograf behöver intuition - vara på rätt plats vid rätt tid. Mary Ellen är expert på detta.

- Det är mer än. tur. Bra fotografer lär sig att vara intuitiva. Om jag inte varit fotograf utan blivit målare, hade jag varit mindre intuitiv.

Hon fortsatte:

- Fotografering är en översättning av verkligheten och allt måste vara helt rätt för att den ska vara perfekt. Men den perfekta översättningen är sällsynt och därför måste man ta många bilder...

300D-001-009
En av de dyrare bordellerna pa Falkland Road. Mamman och hennes stall.


300D-002-032
Kanta är en av flickorna pa Falkland Road: "jag har inte sett Mina föräldrar pa åratal. Jag vet inte om de lever eller är döda. Jag kan inte hälsa på dem. det skulle bringa vanära över dem."


200J-157-29A


200J-258-07A
Tonarsgraviditet. Mary Ellen Marks reportage handlar nästan alltid om människor i utsatta situationer. Det handlar om reportage som lätt skulle kunna bli spekulativa, men hon arbetar hela tiden pa ett satt som undviker detta. Mary Ellen Mark tar tid pa sig när hon gör sina reportage och hon lever ofta med dem hon fotograferar - och inte minst känner hon med dem hon fotograferar.


300B-016-035
I en dryg månad levde Mary Ellen Mark och en skrivande kollega till henne på avdelning 81 vid Oregon State hospital. Det är en avdelning för kvinnliga patienter som anses vara farliga för sig själva och sin omgivning. Reportaget har publicerats i en bok, "Ward 81", som är en bitvis skrämmande, bitvis ömsint skildring av en vårdform som är på väg att försvinna.


500A-003-013
Indisk cirkus. Mary Ellen Mark är mycket fascinerad av Indien och den indiska kulturen. Hon har gjort åtskilliga reportage om indiska förhållanden sedan hon första gången besökte landet 1968. I början av sjuttiotalet dokumenterade hon bland annat de ungdomar som flydde västerlandet och sökte sanningen i mystik och droger i Indien.


201U-002-13A
Två makar i bergstrakterna i Appalacherna, en av de fattigaste delarna av USA. Mary Ellen Mark gjorde ett reportage for tidningen ms. om hur människorna lever där. Varken mannen eller kvinnan är medvetna om att pistolen pekar mot hennes huvud. Bilden är alltså inte riktigt vad man tror vid första ögonkastet, men den säger ändå en hel del om människorna och deras liv. När mannen ska posera för fotografen plockar han fram det finaste han har - pistolen.

END