foto sweden
mary ellen mark
Perfekt teknik & socialt innehåll
Nr. 9 1997
Text & Portråttfoto: Hasse Persson


210K-116-010
Familjen Damm bodde en tid i sin bil i Los Angeles, Kalifornien

I tider då yta och reklam får det största utrymmet är Mary Ellen Mark trogen sina gamla ideal, att slåss för samhällets osynliga medborgare. "The Unfamous", de ickeberömda, som hon gärna kallar dem.
Aldrig har det varit svårare att leva på seriös bildjournalistik, säger denna dokumentärfotograf vars bilder alltid förmedlar djup och innehåll, ibland även med en humoristisk klang.
Hasse Persson besökte henne i New York där hon för närvarande ägnar mycket tid åt sitt hittills största projekt en bok om Amerika som spänner över 30 år.

Medmänsklighet, intelligens och viljestyrka är några av de egenskaper som vanligen tillskrivs den amerikanska dokumentärfotografen Mary Ellen Mark. Tillsammans med legendariska bildskapare som Margaret Bourke-White, Dorothea Lange och Diane Arbus är hon en av historiens mest respekterade kvinnliga dokumentärfotografer.

Idag står hon inför ett avgörande vägskäl: ska hon fortsätta att göra nya egna arbeten, eller ägna resten av sitt liv åt att cementera sin ställning som en av vår tids mest aktade fotografer?
q
För berömmelse till trots är inte ens Mary Ellen Mark immun mot effekterna av det hos amerikanska tidskrifter och tidningar minskade intresset för det socialt engagerade bildreportaget. Flärd- och kändisreportage är populärare hos annonsörerna - och i USA är det de stora annonsbyråerna som i allt större utsträckning "bestämmer" framför allt tidskrifternas redaktionella innehåll.

Så allt är med andra ord inte problemfritt i fotografins fantasyland och vid 56 års ålder håller Mary Ellen Mark på att lägga om sin verksamhet. Strategin är klar: genom bildbyrån Art and Commerce - en agentur som specialiserat sig på konstnärlig fotografi kombinerat med kommersiell gångbarhet - har hon i dator scannat in 18 000 av sina bästa bilder för direktförsäljning. Hon håller också på att sammanställa en CD-ROM med sina egna arbeten - och ägnar mer tid än förut åt att göra kändisporträtt för bl. a. modemagasinet Vogue!


805W-01X-01X

Men Mary Ellen Mark ger inte upp sina gamla ideal. Hennes hjärta finns fortfarande hos samhällets osynliga medborgare. The Unfamous är en grupp och ett uttryck som ofta återkommer i fotografens vokabulär.

 - Någon måste fightas också för denna målgrupp, säger Mary Ellen Mark med ett stilla leende vid vårt möte på hennes kontor i New Yorks Soho-distrikt.

Här driver hon tillsammans med sin man, filmaren Martin Bell, företaget Falkland Road, Inc. Verksamheten är effektivt och skickligt skött. Faxar och telefoner går varma. Cykelbud kommer och går med olika bildpaket, och väggarna är fyllda med fotografiska ikoner som skulle imponera på den kräsnaste samlare.

- De flesta harjag bytt till mig mot egna arbeten, förklarar hon.

Fotografen är för dagen klädd i en svart sidenblus och svarta, tajta sammetsbyxor. Det korpsvarta långa håret, med inslag av mörkbruna slingor, är bakåtkammat och samlat i en hästsvans. Hon ser strålande ut.

Eftersom Mary Ellen Mark har bildmaterial i överflöd skulle hon numera kunna ägna all tid åt att göra böcker och utställningar och leva på att sälja egna bilder som fotografisk konst. För på typiskt amerikanskt manér har hon under tre decennier arbetat och fotograferat som en besatt. Och då är det inte lätt att bryta ett givet mönster.

- Jag älskar att fotografera, säger hon med övertygelse. Och jag hoppas att jag fortfarande kan bli en bättre fotograf. Bästa uppdraget är mitt nästa...

Mary Ellen Marks arbetsdisciplin och talang har genom åren blivit rikligt belönad. Hon är en av sin generations mest prisbelönta fotografer, Robert Kennedy Award (två gånger), Leica Medal of Excellance, Canon Photo Essayist Award är exempel på det liksom World Press Photo Award och i våras här i New York International Center of Photographys stora journalistpris.

Hennes essäer publiceras regelbundet i Life, Paris-Match, Sunday Times, National Geographic, New York Times och Stern.

Hon har gjort ett dussintal böcker varav Falkland Road, Streetwise och Indian Circus blivit mest uppmärksammade.

Men ändå... Är det möjligt att som fotograf stå emot tidens tecken? Spelar Mary Ellen Mark med sin övertygelse om att hon med kamerans hjälp kan göra världens underklass tydlig för oss någon verklig roll? Kommer televisionens brus - idag kan new-yorkborna zappa mellan 80 kanaler - att sudda ut de sista gränserna mellan fantasi och verklighet? Kommer tidskrifterna att hänga på och slå ihjäl varandra med samma innehållslösa budskap som televisionen?

- Ett är säkert, intygar hon, aldrig har det varit så svårt att livnära sig på seriös bildjournalistik som idag. Vår tids unga fotografer måste ha en övertygelse och en vilja av stål för att överleva. Men vi får inte ge upp hoppet. Det skulle vara en alltför stor förlust om en generation talangfulla fotografer inte blev sedda.

Mary Ellen Marks karriär är på många sätt ett skolexempel på hur man skapar en plattform för eget arbete. Hon föddes i Philadelphia år 1940 och växte upp i en typiskt amerikansk medelklassmiljö. Mary Ellen berättade i en intervju i FOTO (nr. 5 1992) att hennes barndom inte var helt lycklig. Hon sökte en egen identitet i skolan genom att försöka bli en s.k. cheerleader (hejarklacksledare) och fånga pojkarnas intresse. Hon lyckades med båda föresatserna.

Sedan studerade hon konsthistoria och tog 1962 vid Annenberg School of Communication ett impulsivt beslut att bli fotograf efter det att hon fatt chansen att prova en Leica.

- Med en gång när jag höll i kameran visste jag att det var fotograf jag skulle bli. Och jag kände på mig att jag skulle bli en bra sådan!

Eftersom hemförhållandena inte var de bästa såg Mary Ellen kameran som en möjlig biljett till ett eget, oberoende liv.

- Jag ville bort. Jag drömde om att jag med kamerans hjälp skulle kunna se andra kontinenter, kulturer och kunna komma främmande skor inpå livet, han hon senare berättat.


221Z-007-007
Medlemmar i Ku Klux Klan tillsammans med pojke i tält.


215U-025-012
Avhoppade studenter sjunger för sin överlevnad på en semesterort i Wildwood, New Jersey.

Snart nog fick den unga fotostudenten chansen att visa upp sin portfolio för självaste Edward Steichen, då den amerikanska fotografins nestor. Han poängterade samma sak som hon idag predikar för unga fotografistuderande: "Varje seriöst arbetande fotograf måste ha ett absolut eget uttryckssätt".

Steichens råd var så gott som någon kan ge, men det är svårt att som ung undgå att låta sig påverkas av andra fotografer. I Mary Ellens fall har det varit namn som Bruce Davidson, Robert Frank och Henri Cartier-Bresson som inspirerat. Hon var också fascinerad av Diane Arbus värld av missanpassade och andra "monster".

Men ingen gjorde ett större intryck än Eugene Smith, vars bildessäer från 1950- och 60-talen blev de verkliga riktmärkena för Mary Ellens egna fotografiska ambitioner.

Hon började fotografera på allvar 1963, öppnade egen studio 1966 och fick sitt stora genombrott i tidningsvärlden året därpå då hennes första bildessä publicerades i New York Magazine. Enligt hennes egen utsago kom dock genombrottet först 1969 när ansedda Look skickade henne till Rom för att följa Fedenco Fellini och filminspelningen av Satyricon. Mötet med Fellini och filmvärlden gav Mary Ellen idén att resa till "riktiga" Hollywood för att söka lyckan som stillbildsfotograf vid filminspelningar. Hon fick omedelbart jobb som fotograf på filmen Alice's Restaurant och har sedan dess varit stillbildsfotograf på dussintalet filmer varav Carnal Knowledge, Moment 22, Apocalypse Now och Ragtime hör till de mest uppmärksammade.

Kombinationen att utföra stillbildsfotograferingar åt filmindustrin och samtidigt göra egna kändisporträtt och reportage från inspelningarna, gjorde snabbt Miss Mark till en fotograf att räkna med.

 Det var i samband med inspelningen av Milos Formans Gökboet på ett mentalsjukhus i Oregon 1971 som Mary Ellens karriär fick en djupare mening. Här fick hon se hur verklighetens mentalvård fungerade - eller snarade inte fungerade - i USA. Hennes besök på Oregon State Hospital Ward 81, en avdelning för svårt mentalsjuka kvinnor, gjorde ett så starkt intryck att hon beslöt sig för att göra en bok om detta tabubelagda ämne.

Efter inspelningarna skulle det emellertid ta fem år av. intensiva övertalningsförsök innan sjukhusledningen öppnade portarna igen till Ward 81. Det var 1976 och inget förlag var villigt att offra några förskott på ett så icke-kommersiellt ämne som mentalvård. Följaktligen fick hon bekosta projektet själv.

- Min pappa hade haft åtskilliga nervsammanbrott och det gjorde mig naturligtvis speciellt motiverad. Jag var fascinerad av dessa människor och hade jag varit mera vetenskapligt inriktad hade jag säkert blivit psykiatriker.

Mary Ellen låste in sig tillsammans med en författare på Ward 81, 35 dagar i sträck. Hon bodde i en egen cell som kunde låsas inifrån. Det kändes viktigt för fotografen att bo där på samma villkor som de intagna. Hon kom snart underfund med att tråden mellan att vara "normal" och inlåst på ett mentalsjukhus var både skör och tunn.

- Kvinnorna hade starka personligheter. Vissa var oroliga, somliga romantiska och andra ville bara vara ifred. Eftersom idén var min egen och projektet helt självfinansierat kände jag inget tryck att i bild redovisa annat än vad jag själv tyckte var viktigt, att fånga visuella intryck som motsvarade de känslor och situationer jag mötte. Jag kände också starkt att jag ville göra bilder som inte behövde långa förklaringar.

Ward 81 blev Mary Ellen Marks andra bok, men hennes första betydelsefulla bok. Den innehåller flera teman som senare återkommer under hennes karriär. Ett är hennes intresse för den bortglömda människan, ett annat är att hon i det lilla perspektivet söker sanningar som är universella.

Sett mot denna bakgrund var det inte helt överraskande att Mary Ellens nästa stora bildprojekt kom att handla om ett annat evigt problem, nämligen prostitution. Hon hade redan 1968 besökt Falkland Road, en ökänd gata i indiska staden Bombay som var hemvist för horor, hallickar och transvestiter. Ficktjuvar, fyllerister liksom potentiella och verkliga kunder till människohandeln fanns där också. Bilden av mänskligt förfall var fullständig.


401Z-032-25X
Demonstration mot kriget i Vietnam.


401Y-025-10A
Demonstration till försvar för kriget i Vietnam.

Vid varje besök i Indien - eftersom landet kändes som hennes andra hemland så blev de många besök - gjorde Mary Ellen en avstickare

till Falkland Road för att med sin kamera försöka skildra denna miljö. Tio år senare - år fyllda av hotelser och förolämpningar - hade fotografen funnit tillräckligt många vänner bland flickorna på bordellerna längs Falkland Road för att på allvar kunna ge en realistisk bild av verkligheten i dessa ökända kvarter. Förmågan att vinna förtroenden hos människor som normalt inte är lätta att nå fram till är en av nycklarna till Mary Ellen Marks framgångar. Genom envishet och uthållighet kunde fotografen till sist fritt fotografera inne på bordellerna, även när de unga flickorna tog hand om sina kunder.

- En gång hamnade jag i en polisrazzia och flickorna gömde mig under en säng, minns Mary Ellen med viss förtjusning.

Boken Falkland Road: Prostitutes of Bombay publicerades 1981. Idag en fotografisk klassiker för länge sedan slutsåld. Det är en intim och osentimental, icke-pornografisk skildring av "världens äldsta yrke". För en fotograf mest känd för sina svartvita bilder är boken ovanlig så till vida att den är fotograferad helt i färg.

Mary Ellen Marks kärlek till Indien resulterade också i ett annat stort uppdrag, väl inom ramen fur fotografens intressesfär: Moder Teresas hem för döende i Calcutta. Intresset för Moder Teresa väcktes över hela världen när hon 1979 fick Nobels fredspris. Mary Ellens bilder publicerades först i Life 1980 och efter ytterligare kompletteringar i boken Mother Teresa's Missions of Charity in Calcutta (1985).


219J-690-004
Interiör från en övergångsinstitution i New York.

Förutom kvinnor är barn ett av Mary Ellen Marks favoritmotiv. Fotografens mest kända fotoessä handlar om hemlösa gatubarn i Seattle. Den publicerades i Life 1983. Tidningen ville dra allmänhetens uppmärksamhet till det faktum att en miljon amerikanska barn från elva år och uppåt försvinner varje år. Reportaget, som väckte berättigad debatt, byggdes sedan ut till boken Streetwise (1988). Den blev sedermera en Oscar-nominerad dokumentärfilm med samma namn gjord tillsammans med maken Martin Bell. Som en röd tråd genom boken och filmen gick 14-åriga Tiny. Hon blev över en natt något av en celibritet. Men trots anbud om fast arbete och till och med filmerbjudanden lyckades hon inte förbättra sitt liv. Men Tiny håller fortfarande kontakt med fotografen som gjorde henne berömd.

Mary Ellen Mark har också med sin kamera uforskat ett annat specialområde: cirkusmiljöer runt om i världen. Boken Indian Circus (1993) bygger på ett rikt bildmaterial från ett antal tremånadersvistelser i Indien där hon rest runt med 18 olika cirkus-sällskap i regionerna Maharashtra, Bengal och Kerala. Även om cirkustraditionen kommer från Europa så har den varit stark i Indien och den bygger på en lyckad blandning mellan väst och öst. En stor skillnad är de dresserade djuren. I Indien består de icke sällan av noshörningar, pelikaner och gamar.

- Men jag reste inte till Indien för att skildra exotiska fenomen, utan jag letade snarare efter känslor och stämningar som var allmängiltiga, som korsar alla kulturbarriärer och tidsepoker.

I sommar är det åter cirkusdags. Då ska hon tillsammans med en assistent ut på den mexikanska landsbygden för att skildra latinska cirkusfamiljer.

Cirkusromantik i all ära, Mary Ellen Marks största projekt är dock hennes kommande bok om Amerika, en bildberättelse som summerar USA under de tre decennier som hon varit verksam som fotograf. Även om det återstår något års produktion av ännu icke tagna bilder så finns boken med urvalet av gamla bilder redan i dummyform. Boken börjar med Mary Ellens tidiga bilder tagna i en anda som påminner om Walker Evans klassiska 30-talsbilder. Motiven är vår tids historia: Vietnamprotesterna, gay-rörelsen, Ku Klux Klan, presidentkampanjer och porträtt av vår tids personligheter.

Boken, som förhoppningsvis blir klar före år 2000, kommer att sammanfatta hela Mary Ellen Marks märkliga karriär.

Franske filmmakaren Louis Malle beskrev här om året Mary Ellen Mark i den amerikanska tidningen Rolling Stone på följande eleganta sätt: "Varje gång jag ser Mary Ellen Mark i aktion, så blir jag imponerad av hennes improvisationsförmåga. Hon arbetar på instinkt och injicerar sin egen vibrerande personlighet i de människor hon väljer att fotografera. Framför allt undviker hon att förlöjliga eller göra nedlåtande värderingar."

För mig framstår Mary Ellen Mark som vår tids främsta, kvinnliga dokumentärskildrare. Hon kombinerar Margaret Bourke-Whites känsla för form med Dorothea Langes livslånga humanitära inställning till fotografin. Och inte minst Diane Arbus förmåga att säga "allt" i en enda bild!


219J-701-004
En mor på ett av New Yorks övergångsinstitutioner.

•Är det svårare idag än för tio år sedan att hitta meningsfulla uppdrag för dig och andra dokumentärfotografer?

- Definitivt! Men för tio år sedan kunde man ana vad som komma skulle. Om jag tittar tillbaka på min egen karriär så ter sig många av de uppdragen jag fick fur 15-20 år sedan som rena drömjobben.

• Vad är främsta orsaken till förändringen?

- Först trodde jag att det var televisionen som var främsta orsaken, CNN fanns överallt och sände direkt från hela världen. Men idag tror jag mera på att tillbakagången beror på annonsväldens nya maktposition. Förr behövde annonsbyråerna tidningar att annonsera i. Idag är det tidningarna som behöver annonserna för att överleva. Som annonsör vill man hellre ligga på samma uppslag som en Hollywood-kändis, än tillsammans med något svartvitt porträtt med starkt socialt budskap som jag tagit.

• På vilket sätt har denna nya verklighet påverkat din arbetssituation?

- Det betyder färre uppdrag och att jag måste ägna veckor, ibland månader, åt att skriva förslag till uppdrag och sedan ringa och faxa tidskrifter och tidningar runt hela världen for att söka delfinansiering och sponsring. Just nu planerar jag att under några sommarmånader följa olika cirkusgrupper på den mexikanska landsbygden. Det är budgeterat till cirka 20 000 dollar.., och då har jag ändå inte räknat på någon lön.., för att gå ihop.

• Vad säger du till dagens unga fotografer som just ska börja en karriär som dokumentärfotograf?

- Jag fick nyligen ett stort journalistpris på International Center of Photography här i New York. Då ombads jag att komma med några positiva råd till kommande generationer fotografer. Jag hade svårt att hitta något positivt att säga, mer än att varje generation måste försöka förändra villkoren till det bättre. Det är annars en stor förlust för mänskligheten om unga fotografer med stor energi och talang inte får komma till tals.

Jag menar inte att tidningarna måste sluta med sin kändisjournalistik, den har alltid funnits, men vi kan inte bara ha den sortens utbud. Om vi tittar på praktiskt taget alla tidskrifter med global spridning så ser de idag likadana ut. Det är också snart omöjligt att avgöra vad som är redaktionellt material och vad som är reklam.

• Du har en speciell stil som är uppenbar i framför allt dina svartvita bilder. Hur viktigt är det att ha en personlig stil?

 - Det är både ur konstnärlig och kommersiell synvinkel viktigt att betraktaren känner igen min stil. Ju äldre jag blir desto svårare blir det aft tillfredsställa mig själv och mina egna krav på vad som är bra fotografi. Samtidigt vill jag ha denna press för att kunna se framåt, och hela tiden sträva efter att bli bättre.

• Hur vill du beskriva din stil och dina arbetsmetoder?

- Jag började egentligen med någon slags streetphotography på sextiotalet. Idag föredrar jag dock att gå in i ett projekt med givna ramar. De flesta av mina bilder är porträtt, men det ska hela tiden finnas utrymme för det oväntade. Jag arbetar definitivt i en socialdokumentär anda.

• Det är uppenbart när man tittar på dina porträtt att människor lagt en stor dos av tillit i dina händer. Hur bär du dig åt? Pratar du till exempel medan du tar dina bilder?

- Att skapa förtroende är nyckeln till allting. Kan man inte skapa det så blir det heller inga bilder. Jag tror att det i det sammanhanget är en klar fördel att vara kvinna. Om jag går längs en gata i en främmande stad och knackar på hos vilt främmande människor är sannolikheten stor aft jag som kvinna blir insläppt, medan en manlig kollega i det avseendet har det mycket svårare.

• Du har i ditt kommande projekt om Amerika gått tillbaka och fotograferat barnen till de personer du arbetade med i bland annat Streetwise. Kan du säga att någon blivit hjälpt av att du uppmärksammat deras situation i bild?

- Jag önskar att jag kunde svara ja på den frågan men tyvärr är verkligheten för dessa människor så betungande och svår aft det varit omöjligt att bryta den onda cirkeln. Av alla hundratals, kanske tusentals, fall som jag fotograferat på dessa trettio år så känner jag bara till ett fall där livssituationen blivit bättre.

• Hur gick det för flickan Tiny i Streetwise?

- Tiny var fjorton när jag började fotografera henne. Hon är idag tjugosju år gammal och väntar sitt femte barn med lika många fäder. Hon går fortfarande på kokain, även om jag om och om igen förklarat för henne att hon måste försöka förändra sitt liv. Det enda jag realistiskt kan hoppas på är att andra som inte börjat att använda droger kan titta på dessa bilder och intala sig själva att det livet vill de inte leva!

• Ett av dina mest uppmärksammade reportage var det om familjen Damm, som bodde i en bil i Los Angeles när du fotograferade dem 1987. Hur gick det för dem?


220B-319-002
Äldre kvinnor hyr män att dansa med. Miami, Florida.


221Q-250-025
Familjen Damm åtta år efter det att de blev fotograferade i sin bil. Förhållanderna är ungefär desamma.

Jag brukar uppmana människor att ringa collect call (mottagaren betalar) om de har lust att komma i kontakt med mig av någon anledning. Familjen Damm hör av sig ibland. Jag fotograferade dem återigen 1994 och jag ska fotografera dem för boken. Deras situation har definitivt inte blivit bättre. Snarare tvärtom!

• Kommer ditt Amerika-opus att sammanfalla med år 2000?

- Jag har redan tillräckligt material för att göra boken idag. Men jag vill gärna fotografera ett år till eftersom jag känner att jag fortfarande kan bli en bättre fotograf Idag är det ideala fotografiet för mig en bild med ett starkt socialt innehåll kombinerat med en perfekt teknik. Numera tar jag de flesta bilderna med Hasselblad som jag använder på fri hand, men eftersom jag gått upp i format har jag också blivit skickligare på att använda mina Leicor.

• Vilka Hasselbladsobjektiv använder du och hur långa exponeringar klarar du på fri hand?

- Mina vanligaste brännvidder är 50, 60 och 80 mm. Om exponeringarna är längre än 1/30 sekund så brukar jag använda stativ. För mig är skärpan oerhört viktig!

• Det är ju den absoluta motsatsen till många yngre fotografer som anser att rörelseoskärpa och icke fokuserade bilder ökar känslan av realism och spontanitet. Ett argument som du alltså inte godtar?

- Jag vill inte kategoriskt döma ut möjligheten att använda mig av rörelseoskärpa. Men jag måste ha ett starkt skäl till att medvetet använda mig av det.

Vad jag direkt ogillar är den senaste modetrenden med heroin-chica modeller som ser ut som narkomaner. Att använda andra människors tragedier för att sälja Gucci-kläder är inte bara dumt, det är smaklöst och omdömeslöst!

• Utan att ge modetidningarna alltför stor betydelse så kan man tänka sig aft det rent av kan vara samhällsfarligt att uppmuntra dessa trender, eller hur?

 -Absolut! För unga människor som ännu inte lärt sig att skilja på fantasi och verklighet kan det knappast vara nyttigt att koppla ihop knarkideal med senaste modet. Du har ju själv en dotter som snart ska bli tonåring så du bör ju veta.

Det patetiska i sammanhanget är att dessa mode-scenarior oftast bygger på verklig dokumentärfotografi.


215H-085-009
Tyngdlyftare i Daytona Beach, Florida, under Spring Break

• Vem skapar dessa trender?

- De flesta idéerna kommer från art directors och fotografer på de stora modetidningarna som, inspirerade av verkligheten, skapar dessa konstgjorda modebilder med hjälp av handplockade modeller, stylister och så vidare. Men att fånga en äkta bild ur verkligheten är betydligt svårare än att skapa samma effekt i en studio.

• Du låter nedslagen över de senaste årens trender?

- Jag försöker vara optimistisk, men det är bara att konstatera att om en ung fotograf idag vill satsa på den dokumentära genren, så måste han eller hon vara mera uthållig och arbeta hårdare än vad någon tidigare gjort.

Trender kommer och går, just nu är det mode- och kändisjobb som räknas. I morgon kan den svartvita dokumentärfotografin vara tillbaka. Jag vägrar att ge upp mitt område bara för att det just nu inte är så populärt. Det finns inget mera förunderligt och otroligt än verkligheten.

• På ett område har dock utvecklingen gått åt rätt håll, idag syns kvinnliga fotografer på ett helt annat sätt än när du började på 60-talet, eller hur?

- Det fanns ju kvinnor som Margaret Bourke-White och Dorothea Lange långt innan jag kom in i bilden. Men när jag började så väckte det fortfarande en viss förundran med kvinnliga fotografer. Idag är fältet helt vidöppet.

Men både kvinnor och män måste vara fotografiska personligheter för att lyckas.

• Du valde medvetet bort att skaffa barn för att istället satsa helhjärtat på din karriär som fotograf. Du har inte ångrat dig?

- Alla kvinnor som väljer att arbeta och samtidigt fostra en familj måste arbeta dubbelt så hårt. För mig hade det varit omöjligt att göra långa reportageresor till Indien samtidigt som jag skulle uppfostra barn i New York.

Fast Sally Mann har lyckats göra både och. Genom att fotografera den egna familjen var det möjligt. Hon har lyckats med en enastående fotografisk produktion samtidigt som hon fött upp tre barn. Kanske är det inte meningen att alla kvinnor ska ha barn...

• Kommer du ihåg när du tog din första Mary Ellen Mark-bild?

- Jag tog ett porträtt av en liten flicka i Turkiet 1966. Det är fortfarande för mig ett magiskt och oförklarligt ögonblick.

• Vilka fotografers verk tittar du på idag för att få inspiration?

- Jag älskar Irving Penn som porträttfotograf Enkelheten, elegansen och styrkan är otrolig.

Henri Cartier-Bressons mänsklighet i det avgörande ögonblicket är också imponerande.

Fotografer som Robert Frank och André Kertész är viktiga för mig.

Och så Diane Arbus, förstås!

• Vad tycker du då om den yngre generationen, fotografer som Nan Goldin, Jack Pierson, Juergen Teller och Wolfgang Tillmans vilka innesluter sina egna personer i bilderna och låter egna attityder vara viktigare än fotografisk teknik?

- Det är en ny och intressant väg att gå. Bilderna fungerar ibland, ibland inte. Jag tror att hemligheten ligger i hur uppriktig och ärlig man är i uttrycket.

• Du skulle i morgon kunna dra dig tillbaka och bara förvalta det du redan åstadkommit. Vad är det som driver dig vidare?

- Jag är fortfarande fascinerad av att fotografera. Jag känner också starkt för människor som inte alla gånger haft turen på sin sida. Livet handlar så mycket om tur, var du är född och vilka vänner du har.
Alla har inte haft samma chanser som jag haft i livet, och det måste finnas någon som berättar deras historia.


223H-307-002
Big & Beautiful Medlem av National Association to Advance Fat Acceptance.

END