FOTO & VIDEO
EN FOTOGRAF SOM STJÄL
Nr 5 1992


401T-532-014
(Cover)

På sin jakt efter universella sanningar har Mary Ellen Mark med sin kamera skildrat horor I Bombay, svårt mentalsjuka kvinnor I Oregon, Moder Teresa kam för döende i Calcutta, och hemlösa gatubarn I Seattle USA. Någon hur sagt att trots att bon är on kvinna full av känslor, så låter kon lade bilderna flöda över I sentimentalitet, bilderna är raka och ärliga. Och on annan lade till att hon framför allt undviker att förlöjliga eller framhålla nedlåtande värderingar. Själv anser Mary Ellen Mark att det är on aggressiv handling an fotografera vanliga människor, något man aldrig kan betala tillbaka.

TEXT OCH FOTOGRAFPORTRATT: HASSE PERSSON


805Y-01X-01X
Photo by Hasse Persson

En rad betydelsefulla kvinn1iga fotografer har bidragit till fotografihistoriens utveckling; Frances Benjamin Johnston. Gertrude Kasebier, Imogen Cunningham, Dorothea Lange, Marion Post Walcott, Berenice Abott, Lisette Model och Margaret Bourke‑White år några av de mest kända. De arbetade alla med framgång en annars mansdominerad fotovärld.

I dag är verkligheten en annan: kvinnor spelar en alltmer betydande roll inom alla aspekter av fotogratin. Och ingen har spelat en större roll som fix‑stjärna än amerikan­skan Mary Ellen Mark från New York.

Tillsammans med bland andra Sebastiao Salgado, Josef Koudelka, James Nachtway, Gilles Peress och Alex Webb hör hon till dagens mest respekterade dokumentärfotografer. Och som sådan var Mary Ellen Mark i höstas inbjuden till den historiska Fotomässan i Göteborg.

Hennes bildvisning hörde till det absolut bästa som bjöds. Med charm, intelligens och viss självironi tog den nu 51‑åriga fotografen sig an rollen som en av mediets mest kända profiler, Samtidigt sökte hon lära sig allt om Sverige; Ingmar Bergman, Lennart Nilsson och Hasselbladspriset, som i samband med Fotomässan delades ut till Richard Avedon ‑ en annan New Yorkare.

När de bada fotografiska världsstjärnorna träffades i köket på Hasselbiad Center, tog det inte många sekunder innan samtalet gled inpå fotografi. Narmnare bestämt på Leicas nya helautomatiska kamera (Leila Mini). För som många andra stora fotografer är Mary Ellen Mark ‑ och Richard Alvedon ‑ besatt av sitt fotograferande.

‑ Ja, bekänner hon, när vi träffas under mässdagarna i Göteborg, jag är nog besatt av att fotografera! Det är som ett virus som ligger i blodet.

För Mary Ellen Mark har det dock varit en besatthet som lönat sig. Hon tillhör de mest prisbelönta fotograferna i vår tid: Robert Kennedy Award (2 ggr), Leka Medal of Excellence, Canon Photo Essayist Award och World Press Photo Award, för att nämna några av de mest kända priser hon fått. Hennes bildessäer publiceras regelbundet i prestigefyllda publikationer som Life, Paris‑Match, Sunday Times, National Geographic och Stern, just nu cirkulerar fotografens jubileumsutställning på museer i USA, och boken "25 Years" säljs runt om i världen.

‑ Det är en återblick på mina 25 år i yrket, förklarar hon. Och jag hoppas ha lika många år framför mig att fotografera. Men jag är glad att jag gjort utställningen. Det bar varit ett sätt för mig att se vad jag gjort, men kanske också en föraning om vilken riktning mina arbeten kommer att ta i framtiden.

Mary Ellen Mark föddes 1940 och växte upp i en typisk medelklassmiljö i Philadelphia, Pennsylvania. Barndomen var enligt egen utsago inte helt lycklig. Som kompensation var hennes tidiga ungdomsambitioner att bli en "cheerleader" (hejaklacksledare) i skolan och att fånga pojkars intresse. Hon lyckades med båda föresatserna.


214U-276-008
Christopher Sandgap, Kentucky, USA, 1990 (t.v)

Senare studerade hon konsthistoria och tog 1962 vid Annenberg School of Communications ett impulsivt beslut att bli fotograf efter det att bon fått chansen att hålla i en Leica.

‑ Första gången jag höll i kameran så visste jag vad jag ville bli, och jag kände också på mig att jag kunde bli bra på det.
Eftersom hemförhållandena inte var de basta såg den unga Mary Ellen kameran som en möjlig biljett till ett eget, oberoende liv.

-Jag ville resa bort. Som barn drömde jag ofta om flygplan långt innan jag orts satt en fot i ett. Med kamerans hjälp skulle jag kunna se andra kontinenter, kulturer och komma främmande människor inpå livet, har hon berättat senare.

Snart nog tick den unga fotostudenten chansen att visa upp sin portfolio för ingen mindre än Edward Steichen ‑ då den amerikanska fotografins nestor. Han poängterade för henne samma budskap som hon idag predikar för unga fotografistuderande art "varje seriöst arbetande fotograf måste ha ett absolut eget uttryckssätt".

Steichens råd var naturligtvis ett så bra råd som någon kan ge, men det var svårt att som ung undgå att låta sig påverkas av andra. 1 Mary Ellens fall har det varit namn som Bruce Davison, Robert frank och Henri Cartier‑Bresson som inspirerat. Hon är också fascinerad av Diana Arbus värld as missanpassade och andra "monster".

‑ Men ingen har kommit i närheten av Eugene Smiths bildessäer från 1950­

och 60‑talet. Han satte upp riktmärke­ an för den "medvetna" bildjournalisten och visade också att det gäller att bry sig om de människor man fotograferar, summerar Mary Ellen Mark idag sitt fotografiska arv.

Paradoxalt nog är hon även fascinerad av Helmut New­ton ‑ modefotografen som gjort dekadens till högsta mode inom fotografin!

Mary Ellen Mark började fotografera på allvar 1963. Hon öppnade egen studio 1966 och upptäcktes av den "stora tidningsvarlden året därpå då hon fick sin första bildessä publicerad i New York Magazine. Enligt egen utsago kom hennes genombrott när ansedda Look 1969 skickade henne till Rom för att följa Federico Fellini och filminspelningen av "Satyricon".

Mötet med Fellini och filmvärlden gav Mary Ellen Mark idén att resa till Hollywood för att söka lyckan som stillbildsfotograf. Hon fick omedelbart jobb som fotograf på filmen "Alice's Restaurant" ‑ som blev en jättesuccé och har sedan dess varit stillbildsfotograf på dussintalet filmer. Bland dem hör "Carnal Knowledge", "Moment 22", "Apocalypse Now" och "Ragtime" till de mest uppmärksammade. Kombinationen att utföra stillbildsfotografering åt filmindustrin och samtidigt göra egna kändisporträtt och reportage ifrån inspelningarna gjorde Miss Mark snabbt till en fotograf att räkna med,

Det var i samband med inspelningarna as Milos Foremans,"Gökboet" på ett mentalsjukhus i Oregon 1971, som hennes karriär fick en djupare mening. Här fick Mary Ellen Mark se hur verklighetens mentalvård fungerade eller snarare inte fungerade ‑ i USA. Hennes besök på Oregon State Hospital‑Ward 81, en avdelning för svårt mentalsjuka kvinnor, gjorde ett så starkt intryck att hon beslöt sig för att försöka göra en bok om detta tabubelagda ämne.

Efter inspelningarna skulle det emellertid ta fem år av intensiva övertalningsförsök från Mary Ellens sida att förmå sjukhusledningen att öppna portarna igen till Ward 81. Det var 1976 och inget förlag var heller villigt att offra några förskott på ett så icke‑kommersiellt ämne som mentalvård. Följaktligen fick hon bekosta projektet själv.


210K-116-010 Familjen Damm i sin bil, Los Angeles, Kalifornien, USA, 1987

Min pappa hade åtskilliga nervsammanbrott och det gjorde mig naturligtvis speciellt intresserad. Jag var fascinerad av dessa människor och hade jag varit mera vetenskapligt lagd hade jag säkert försökt bli psykiatriker.

Fotogracen låste in sig tillsamman med en författare på Ward 81, 36 dagar i ett sträck. Hon bodde i en egen cell som hon kunde låsa inifrån. Det kändes viktigt för Mary Ellen att bo där på samma villkor som de intagna. Fotografen kom snart underfund med att träden mellan att vara 'normal' och inlåst på ett mentalsjukhus vår både skär och tunn.

‑ Kvinnorna hade starka personligheter. Vissa var roliga, andra romantiska och somliga ville bara vara ifred. Eftersom projektet var självfinansierat kände jag inget som helst tryck att redovisa i bild annat än vad jag själv tyckte var viktigt ‑ att fånga visuella intryck som motsvarade de, känslor och situationer jag mötte. Jag kände också starkt att jag ville göra bilder som inte behövde långa bildförklaringar.

Ward 81 blev Mary Ellen Marks andra, men hennes första betydelsefulla, fotobok. Den innehåller flera as de teman som si möter senare under karriären. Ett är hennes intresse för den bortglömda människan ‑ "the unfamous", som fotografen själv skulle ha sagt ‑ och ett annat är att hon i det lilla perspektivet säker sanningar som är universella.

Följaktligen var det inte helt överraskande att Mary Ellen Marks nästa stora bildprojekt handlade om ett annat universellt fenomen, nämligen prostitution. Hon hade redan 1968 besökt Falkland Road ‑ en ökänd gata i Bombay i Indien, hemvist för horor, hallickar och transvestiter. Ficktjuvar, fyllerister liksom potentiella och verkliga kunder till människohandeln fanns där också, och gjorde därmed bilden av mänskligt förfall fullständig.

Mary Ellen gjorde vid varje besök i Indien ‑ och de var många ‑ en avstickare till Falkland Road i Bombay för att med kameran försöka skildra denna miljö. Tio år ‑ fyllda av förolämpningar och hotelser. senare hade fotografen funnit tillräckligt många vänner bland flickorna på bordellerna längs gatan för att på allvar kunna ge en realistisk bild av verkligheten i dessa ökända kvarter.

Häri ligger kanske nyckeln till fotografens framgångar; Mary Ellen Marks förmåga att vinna förtroenden hos människor som normalt inte är så lätta att nå fram till, Genom envishet och uthållighet kunde fotografen till sist fritt fotografera inne på bordellerna, inklusive när flickorna tog hand om sina kunder.

En gång hamnade jag i en polisrazzia och flickorna gömde mig under en säng, minns Mary Ellen med en viss förtjusning.


201K-001-008
Pensionärsklubb, Santa Barbara, Kalifornien, USA, 1983 (överst tv)


100C-103-005
Skådespelaren Marion Brando under inspelningen av Apocalypse Now, Filippinerna, 1917 (mitten t.v)


401S-344-001
Clownen Usman tillsammans med William och Albert, inspirerade av John Wayne, Great Jumbo Circus, Mangalore, Indien, 1989 (nedan t.v)

Boken "Falkland Road: Prostitutes of Bombay" publicerades 1981. Den är en fotografisk klassiker sedan länge slutsåld. Det är en intim och osentimental, icke‑pornografisk skildring av "världens äldsta yrke" och dess i detta fallet ofta unga utövare. För en fotograf som är känd för sina svartvita bilder är boken ovanlig så till vida art den är fotografer‑ad i färg.

Jag är glad att jag gjorde det i färg. Flickornas smycken och sminkning var en viktig del när det gällde att locka till sig kunder, och dessa starka färger krävde färgfilm av naturliga skäl. Jag var naturligtvis också hänvisad till att använda mig av blixt för att kunna bemästra ljusförhållandena inne i de må trånga och mörka rummen som mera påminde om burar. För övrigt var det inte mitt beslut om färg. Magasinen Stern och Geo som finansierade projektet insisterade på att det skulle vara färgbilder.


201B-041-015
Ku Klux Klan-ledare vid Aryan Nations kongress, Hayden Lake, Idaho, USA, 1986

Mary Ellen Marks kärlek till Indien resulterade i ett annat stort uppdrag, väl inom ramen for‑fotografens motivmässiga intressesfär: Moder Teresas hem för döende i Calcutta. Intresset för Moder Teresa hem för döende i Calcutta. Intresset for Moder Teresa väcktes over hela världen nar hon 1979 fick Nobels fredspris. Marks bilder publicerades först i Life 1980 och efter ytterligare kompletteringar i boken "Mother Teresa's Missions of Charity in Calcutta" (1985).

Förutom kvinnor är barn ett av Mary Ellen Marks favoritmotiv. Fotografens mest kända fotoessä handlar om hemlösa gatubarn i Seattle, och publicerades först i dra allmänhetens uppmärksamhet till det faktum au en miljon amerikanska barn från elva år och uppåt försvinner varje år. Reportaget som väckte berättigat uppseende byggdes sedan ut till boken "Streetwise" (1988) och blev sedermera en dokumentärfilm med samma namn, gjord i samarbete med filmaren och äkta maken Martin Bell. Filmen var nominerad för en Oscar 1984.


300E-012-22A
"Tiny" utklädd för att fira Halloween, Seattle, Washington, USA, 1983 (i.v)

Som en röd tråd genom boken och filmen gick flickan Tiny. Hon blev över en hatt något av en kändis. Men trots anbud om fast arbete - ja, till och med filmerbjudanden - lyckades hon inte förändra sitt liv till det bättre. I dag lever Tiny med sina tre barn på socialbidrag i Seattle, delvis under Mary Ellen Marks beskyddande hand.

Fotografen Mark, som alltid säger att hennes nästa bildessä skall bli hennes bästa, är just nu mitt uppe i en ny bokidé som handlar om kringresande cirkussällskap i Indien. Hon har genomfört två indiska tremånadersvistelser for att resa runt med 18 olika cirkussällskap i regionerna Maharashtra Bengal och Kerala. cirkustraditionen kommer från Europa, så är den mycket stark i Indien och bygger på en lyckad blandning av Ost och Väst. En påtaglig skillnad är de dresserade djuren. I Indien består de inte sällan av noshörningar, pelikaner och - gamar.

- Men jag reser inte till Indien för att skildra exotiska fenomen, utan jag letar snarare efter stämningar och känslor sant är universella, som korsar alla kulturbarriärer och tidsperioder.

Numera reser Mary Ellen Mark med egen assistent på större uppdrag. Hon lägger stor betydelse vid tekniken och använder i dag lika ofta Hasselbladskamerorna som sina Leicor. En normal packning inför en resa till exempelvis Indien, består av fyra Nikon FM2nsed sju objektiv, fyra Leicor modell M4 och M6 med lent olika objektiv en Polaroid SX-7O, fyra Hasselbladare med sex objektiv, flera olika sorters blixtaggregat och ett halvt dussin ljusmatare.

- Kamerorna hatar mig! Mary Ellen säger det med eftertryck. Jag tar alltid flit mycket film och är mår om att ha perfekta negativ. For jag vill att mina kopister skall ha ett lätt jobb.

Mary Ellen Mark planerat också att göra en långfilm om sina cirkusvänner i Indien. Bästsäljarförfattaren John Irving har skrivit manus och filmens titel är redan klar : "Son of the Circus". Nu återstår bara ett problem - de 70 miljoner kronor som krävs lär att kunna göra filmen Men med tanke på fotografens sedvanliga energi tycks det inte vara en omöjlig uppgift att fä ihop kapitalet.

Till ”vardag” arbetar Mary Ellen Mark med bildreportage som hon själv gjort research till, eller med porträttfotograferingar för bland annat Vogue. Hon är också en flitig föredragshållare och undervisar inte sällan i ämnet fotografi. Efter att ha lämnat bildbyrån Magnum driver hon numera en egen byrå - Mary Ellen Mark Library Med ett specialbyggt datasystem kan hon på några sekunder få fram vilken bild eller vilket negativ som helst ur sitt eget arkiv. Elon beskrivs anta en krävande chef, men är mest krävande mot sig själv.

Privat bor Mary Ellen i ett smakfull inrett loft i Soho tillsammans med maken Martin. Hon har en imponerande fotografisamling. Under Göteborgsbesoket byggde bon på den ytterligare när bon bytte biografier med bland andra Tuija Lindström. (En Tuija mot en Mary Ellen!). Hon är noga med vad hon äter, dricker inte vin och hela hennes livsföring ligger åt det asketiska hållet.

Framlidne fotografen och pedagogen Aaron Siskind har sagt så här om fenomenet Mark:

”Mary Ellen gräver djupt och som resultat är I hon så bra fotograf som någon kan bli. Vad jag speciellt beundrar är hennes objektivitet. Och med det menar jag att trots att bort är en kvinna full av känslor. så liter hon inte dessa flöda över i sentimentalitet. Hennes bilder är raka och årliga!".

Franske filmaren Louis Malle beskrev nyligen Man Ellen Mark i amerikanska tidningen Rolling Stone på följande eleganta sätt:

"Varje gång jag ser Mary Ellen Mark aktion, så blir jag lika Imponerad at' hennes improvisationsförmåga. Hon arbetar på instinkt och injicerar sin egen vibrerande personlighet i de maniskor som hon väljer att fotografera.

Framför allt undviker han att förlöjliga eller göra nedlåtande värderingar" (detta hade legat nära till hands i t ex porträttet av Ku Klux Klan- anhängaren som visas har intill. Hasse Perssons anm)

För mig framtar Mary Ellen Mark som var tids främsta, kvinnliga dokumertarskildrare. Hon kombinerar Margret Bourke-Whites känsla för form med Dorothea Langes livslånga humanitära inställning till fotografin och Diane Arbus förmåga att säga allt ten enda bild!

Att hon dessutom ar generös med att dela med sig av sina insikter kanske framgår av svaren hon ger på mina frågor.

Finns det ett specifikt  kvinnligt satt att se?

- Jag ar ingen feminist, men jag är övertygad om att det är betydligt svarare att vara kvinna än man. Jag har försökt att visa det i mina bilder. Jag har däremot inte upptäckt att det finns ett kvinnligt fotografisprak men jag tror att det ar en viss skillnad i val av amnen att fotograf era. Möjligen har kvinnor också lättare tillgång till vissa motivomräden - som i mitt fall arbetet på Falkland Road.

Ar boken Falkland Road en metafor för kvinnans stallning i världen?

- Det var menat som ett prov på hur svårt det kan vara att vara kvinna i Indien.

Känner du att det är lättare får dig att fotografera andra kvinnor?

- Jag känner på mig art jag är bättre på att fotografera kvinnor, att jag fångar dem med en djupare innebörd. Det betyder inte att jag inte tycker om män, men jag känner att mina bilder av män blir mer ytliga,

Du har tak att inte skaffa bart, Varför?

- Ja tycker att det skulle vars omöjligt för mig att kombinera rollen som dokumentärfotograf med den som mor. Jag bar en enorm respekt för dem som gör det - och lyckas. Jag hatar att göra saker som jag inte kan göra till hundra procent. Därför har jag avstått.


214H-143-002
Amanda med kusinen Amy, Valdese, Nord-Carolina, USA, 1990 (ovan)


300F-002-012 Gibbs Senior High School Prom, Saint Petersburg, Florida, USA, 1986 (nedan)

Art vara kvinnlig dokumentärfotograf kan vara förenat med vissa fisyska furor. Hur löser du det problemet?

- Krigsfotografer utsätter sig för faror, men jag känner mig aldrig rädd på mina arbetsfält. Dessutom arbetar jag ofta med en egen assistent. Om jag ska jobba i ett slumområde som jag inte känner till så söker jag alltid en kontaktperson som är väl förtrogen med människorna och omständigheterna som gäller där.

Du bar blivit något av ett språkrör for "the unfamous" som du ofta kallar dina människor i samhällets ytterkanter. Vad är det hos dessa människor som fascinerar dig?

- Jag är intresserad av dem som människor. De är ofta originellare och mer excentriska.

Varför skulle jag förresten inte fotografera "the unfamous"... de rika och redan berömda får ändå en massa publicitet, lag sill dock poängtera att det inte är ett politiskt beslut från min sida.

Du har på senare år börjat använda Hasselbladskameran, efter att alltsedan studentåren ha arbetat med Leica. Hur går det att kombinera?

- Jag kan aldrig jobba med Leican och Hasselbladaren samtidigt. Men jag känner att det var ett stort steg framåt för mig att gå upp i negativformat. Leican är fortfarande reportagekameran. Och Hasselbladaren använder jag nar jag tar miljöporträtt som av  elefanttämjaren. Ibland
använder jag också Hasselbladaren på fri hand som reportagekamera.

Det verkar som form spelar en stor roll far dig numera. Håller du med ont det?

- Jag har alltid tyckt att formen är viktig, men jag har möjligen blivit formsäkrare med åren. För mig är innehållet i bilden viktigast, men formen, och inte minst ljuset, hjälper till att förtydliga innebörden i bilden.

Anser du att fotografen skall göra sig »osynlig" ute på fältet, eller skall hon eller han klart deklarera sina avsikter?

- Jag har aldrig trott att en fotograf kan bli en fluga, eller försvinna in i tapeten. Det faktum att du är där innebär att man förändrar "verkligheten". Det hela blir en slags teater där människor som man fotograferar i bästa fall delar med sig av sina erfarenheter.

Den enda gång som en fotograf förblir osynlig är när händelserna i sig själva.., det kan vara krig, jordbävningar eller upplopp... är större än fotografen. Fotografen kan också förbli osynlig när han tar ett snapshot pil gatan.

Du har vid något tillfälle sagt att man "stjäl" från de människor man fotograferar. Håller du fortfarande med om detta?

- Det är en aggressiv handling att fotografera vanliga människor, och jag tror inte att man någonsin kan betala tillbaka. Det är en helt annan sak med skadespelare och politiker, de far mer än tillrackligt tillbaka i form as ökad publicitet.


401S-303-004
Veeru och Usman med artist-gamen Moti, Great Jumbo Circus, Mangalore, Indien, 1989

Har du något enskilt reportage eller någon speciell period karriären som du sätter over de andra?

- Nej, mitt bästa jobb ar mitt nästa jobb!!
Skämt åsido så tycker jag mycket om mina cirkusbilder, som jag arbetar med just nu. Det är naturligtvis min förhoppning att jag blivit en bättre fotograf under de senaste 10-1 5 åren. När jag tittar tillbaka på mina gamla bilder, så är det människorna mer än bilderna jag kommer ihåg.

Varför lämnade du Magnum?

- Magnum har naturligtvis många fotografer som det var inspirerande att lära känna, men som min karriär utformade sig insåg jag efter ett antal nr att det var bättre för mig att gå min egen väg, att bygga upp en organisation som bättre passade mina intressen. Jag är nog en ensamvarg.

Bortsett från dina bilder från Falkland Road är du mest känd som en fotograf som föredrar att arbeta i svartvitt. Har du något emot färg?

- Jag anser att innehållet i en bild definitivt är lättare att klargöra i svartvitt. Jag har också mina rötter i den svartvita fotografin, och fotografer som jag beundrar, som till exempel Cartier-Bresson, jobbar i svartvitt.
Jag har däremot inget emot färgbilder 1 och det finns fotografer som kan blanda färg och innehåll, En som lyckats är Joel Meyerowitz.

Under 80-talet och fram till i dag bar det över hela världen varit populärt med en slags illustrerande fotografi a la Annie Leibovitz Vad tycker du om den sortens bilder?

- Det enda jag vet säkert är att det inte är min starka sida. Jag är alltför blyg för att be folk göra saker. Däremot har jag inget emot att sätta upp förutsättningar för att dom jag fotograferar ska göra som jag vill. Ta till exempel porträttet av Marlon Brando, som jag tog under inspelningarna av "Apocalypse Now". Jag kände spontant att jag ville sätta en skalbagge på Brandos kala hjässa, Samtidigt visste jag också att han skulle säga nej om jag frågade. Men jag tog i alla fall med mig en glasburk full med skalbaggar och ställde den bredvid honom. Tror du inte han gick i fållan...
Jag känner ofta på mig vad som ska hända. Ar jag tillräckligt inne i ett uppdrag kan jag intuitivt kanna på mig att jag ska vara på en viss plats vid en viss tidpunkt. Det handlar om total koncentration inför en arbetsuppgift. Edward Steichen sa en gång att om en fotograf alltid har tur, så är det inte längre tur.

Tror du att du kan förändra världen med dina bilder?

- Den fotograf som tror att han eller hon kan förändra världen med sina bilder har ett uppblåst ego. Men människor kan däremot bli mera förstående och toleranta. Vissa människor, åtminstone!

Du står idag på höjden av din karriär, Vad driver dig framåt?

- Viljan att fotografera är starkare än jag är. Så jag antar att jag är sammankopplad med mina kameror för resten av mitt liv.


401T-532-014 Ram Prakash Singh med sin elefant Shyama, Great Golden Circus, Ahmedabad, Indien, 1990

END